Vår resa börjar med en cykel. Ingen
tidmaskin eller något svart hål, utan en helt vanlig cykel. Eller helt vanlig
var den ju inte, eftersom den förde oss tillbaka i tiden. Till en plats dit vi
länge velat komma. Den förde oss tillbaka till medeltiden.
Det var en helt vanlig dag då vi tre som
vanligt satt och pratade om författare och författares verk. Vi kom in i en
diskussion om Dante Alighieri och hans dikter. Tillslut drog vi slutsatserna om
att det inte var någon annan än Dante som kunde ge oss svaret på alla våra
frågor. ”Åh, jag önskar verkligen att vi kunde resa tillbaka på något sätt, så
att vi kunde få träffa denna underliga man”, suckade Jakob bestrött. Vi andra
nickade instämmande och alla blev vi aningen nedstämda eftersom vi
insåg att chansen att träffa en snubbe från medeltiden var relativt liten.
Vi bestämde att det (efter några timmars
ivriga diskussioner) var dags att cykla hem. Jakob och Jesper slog sig ner på
sadlarna och jag, Jenny, fick sätta mig på pakethållaren på vår tandemcykel. Det
gjorde lite ont i rumpan att sitta på den hårda pakethållaren, men vi tre
vänner turades om. Så om man bara tänkte på något tänktvärt (som exempelvis
Dantes verk) under den tid man tvingades sitta där bak så var det inte så
farligt.
Jakob och Jesper började trampa igång cykeln
när vi alla var på plats. Jakob var fortfarande upprörd över det
faktum att vi inte kunde träffa Dante, så han tog ut sin ilska genom att börja trampa
hårt och fort. Han trampade fortare, och fortare, och fortare... Tillslut cyklade vi så
fort att tramporna åkte runt i en okontrollerad hastighet och fartvinden blåste
oss i ögonen så att ingen längre kunde se vart vi cyklade. Vinden var öronbedövande
och vi alla var förlamade av chock.
Plötsligt stannade cykeln tvärt och
försiktigt öppnade vi våra ögon. Alla undrade vi en och samma sak ”vart befann
vi oss?”. Vi klev av cykeln i det okända landskapet och snart hörde vi alla ett
tyst brummande ljud som kom närmre. ”kolla där”, utbrast Jesper och alla vände
vi vår blick dit hans hand var riktad. Förbi oss flög en flygande bil. Ja, en
flygande bil! I baksätet satt ett barn, log stort mot oss och vinkade ivrigt.
”Men Jakob har du tagit oss till framtiden”, fnittrade jag, Jenny, nervöst.
Bilen gjorde en skarp sväng, flög tillbaka igen och landade bredvid oss. Ur
bilen klev en kvinna och ett ovanligt långt barn som båda såg trevliga ut. ”Men
vad gör ni här ute i ingenstans?”, sa kvinnan och Jesper förklarade ivrigt om
vår cykel och om vad som hade hänt oss. Kvinnan såg inte chockad ut utan log
bara och sa ”ja, tidsresande på cykel brukar komma hit ofta”. Hon förklarade
att vi hade cyklat in i år 2123, ett år där världen befann sig i harmoni och
där freden alltid segrade. Vi alla blev lättade över det faktum att världen
inte hade gått under eller förstört sig själv, men mest undrade vi nog alla hur
vi skulle ta oss hem till 2014 igen. ”Gör bara som ni gjorde när ni kom hit,
fast tvärtom”, förklarade kvinnan och vi alla utbytte en blick. ”cykla
baklänges?” fråga Jakob. Kvinnan bekräftade och sa: ”Du är inte så dum
som du ser ut”.
Vi satte oss på cykeln och gjorde oss redo
för att börja trampa bakåt då jag Jenny, kom på att jag behövde fråga kvinnan om något
viktigt. Jag hoppade av pakethållaren där jag satt och sprang tillbaka till
kvinnan. ”Har Leonardo Dicaprio vunnit en Oscar?” frågade jag och kvinnan
kollade storögd på mig. ”Jag är ledsen, men jag kommer inte ihåg alla de gamla
konstnärerna från er tid” sa hon. Besviket gick jag tillbaka till cykeln och
hoppade upp på pakethållaren.
”mot medeltiden”, skrek Jakob och började
cyklade med en väldig kraft bakåt. ”men va!?” utbrast Jesper och jag, Jenny, i kör, men
det var för sent, Jakob hade redan styrt cykeln mot 1300-talet.
Nu skulle det ju passat bra om
cykeln hade fört oss till 1300-talet, men eftersom ingen av oss var
särskilt erfarna av att cykla en tidshoppande cykel så gick det inte riktigt
som vi ville. Det första Jakob gjorde var att tvärnita in i Upplysningstiden,
en tid som strävade efter de tankar som man har idag, om att människan är fri
och kan tänka själv. Som tur var så hamnade vi inte mitt i franska revolutionen
under stormningen av Bastilijen, utan vår cykel ledde oss till Marie Gouze.
Marie Gouze, en filosof som skapade grundtankarna om feminism och om att
kvinnor ska ha samma rättigheter som män. Vilket inte upplysningstiden var en
höjdare på att sträva efter. Gouze var en trevlig människa som bemötte oss på
ett snällt sätt. Hennes tankar om jämställhet fick mig, Jenny, att förundras
över hur tidigt dessa tankar föddes. Men det gjorde mig arg att veta hur
kort bit på vägen vi idag har kommit. Under tiden jag, Jenny, och Gouze satt och
diskuterade om hur vida de mänskliga rättigheter inte innefattade kvinnor
utan endast gällde män var Jakob och Jesper mer intresserade av att komma
vidare tillbaka i tiden. Jag, Jenny, ville berätta så mycket för Gouze om allt
som vi idag kämpar för, om hur feminism är missförstått, och ett av de mest
omdiskuterade ämnena, men jag insåg att tiden har sin gång och att det
kanske var bäst att åka.
Det nästa stoppet vi gjorde blev även vårt
sista då Jakob trampade in oss i medeltiden. Nu fanns det bara ett litet
problem. Hur skulle vi hitta Dante, författaren som vi sökte?
Källor:
Wordpress [www]. “Female Badasses in History:Marie
Gouze better known as Olympe de Gouges (1748-1793)”. Hämtad från_ http://spaceinvaderjoe.wordpress.com/2012/03/05/female-badasses-in-historymarie-gouze-better-known-as-olympe-de-gouges-1748-1793/
senast uppaderad 2012-03-05 (Hämtad
15/4-2014)
Bild:
Cykelhuset [www] ”Tandemcykel”. Hämtad från http://www.cykelhuset.se/webshop-cyklar/specialcyklar/tandemcykel.html.
Hämtad: 2014-05-04
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar